Senaste nyheter
Hem / Övrigt / Petras egen berättelse

Petras egen berättelse

Jag vill varna känsliga läsare eftersom hennes historia är oerhört grym och fruktansvärd.

DETTA ÄR ABSOLUT INGET FÖR BARN ATT LÄSA!

Vi träffades unga, han var charmig men strulig. Han berömde min fina svenska. Trots att jag bott här så kort tid talade jag med bra flyt och stort ordförråd. Han berömde min mat och mitt hem. Det här var annat än de lata tjejer han tidigare träffat. Jag presenterades för hans mamma och upptäckte att hon var väldigt dominant. Vi gick skilda vägar senare samma år, efter att han varit otrogen mitt framför näsan på mig. Då var jag inte styrd av honom utan bara gick.

Han bönade och bad mig komma tillbaka. Slutligen svor han att en gång få tillbaka mig. Men jag bara gick. Jag mötte en annan man efter ett tag, vi var kära, förlovade oss och flyttade ihop. Han hade en kompis som slog sin tjej, jag hatade kompisen och hjälpte tjejen. Som tack ljög kompisen om att jag varit otrogen med någon, men kunde inte säga vem det skulle ha varit. Vi bråkade om det och han slängde en stol efter mig, jag gick. Lämnade allt och bara gick min väg.

Då fanns exet där som en räddande ängel, fördömde min sambos beteende, stöttade mig och vi började träffas mera. Han hade vuxit till sig, mognat tyckte jag, och föll pladask för uppvaktningen. Vi flyttade ihop och sammanbodde under ett antal år. Under åren fick jag mer och mer kritik för konstiga saker, han tyckte inte om att jag hade röda kläder, någon annan kunde ju titta på mig, så jag lät bli. Han tyckte inte om att jag hade höga klackar, så jag lät bli. Han tyckte inte om mina vänner, så jag lät bli… Han tyckte inte om att jag studerade men det gav jag inte upp. Han tyckte att argumentet om att jag ju kunde tjäna mer som färdig var OK, men han tyckte inte om att jag studerade bland män. Vågade inte berätta något om skolan hemma för alla svartsjuke attacker. Han tjatade om att vi skulle skaffa barn men jag ville hinna jobba lite efter studierna, han var arg men gav sig.

Jag blev gravid tidigare än jag tänkt mig men tanken på att avbryta det fanns inte. Vi beslöt oss för att gifta oss  när sonen väntades, hans mamma var ogift med barn och det hade varit så jobbigt för honom. Bråket, eller rättare hans nedbrytande av mig accelererade och pågick så ofta att det blev ”normalt ” för mig. Att bli utskälld och förnedrad offentligt men inte inför grannar eller andra som kände oss, det var viktigt att jag framstod som dum, galen, svag och löjlig, kanske för att han skulle verka bättre. Normalt att bli avskuren från familj och vänner, att inte få ha en egen tanke eller önskan, att inte få visa glädje eller sorg, att ställa upp på sex när han önskade… Men jag älskade ju honom, bara jag blev som han ville skulle han bli snäll.

När pojken föddes efter en långdragen förlossning var han mera intresserad av apparaterna och sköterskorna än av sitt eget barn. Han glömde att hämta hem oss från BB, han var så bakis efter festandet med kompisarna. Av fasa för hur det kunde se ut hemma, åkte jag hem tidigt från BB. Det såg ut som slum, inget var rent, köket fullt av sopor, tomglas och disk, all mat var slut och tvättkorgen full. Allt detta hade han hunnit med på bara fyra dagar. Snart skulle det komma folk som han bjudit in för att se på bebisen, så det var bara att kavla upp ärmarna och städa upp. Hann knappt bli klar när de första kom, att jag inte log glatt sa han berodde enligt honom på förlossningsneuros. När gästerna gått ville han ha sex, det var hans rätt som gift, vad skulle han annars med mig till.

Han tog föräldraledigt från jobbet, verkligen, för han rörde inte barnet! Han var ute och festade med kompisar mest. Kom hem och bytte om och talade om hur äcklig och gammal han tyckte att jag var, 25 år, med en unge på halsen, med mjölk rinnande ur de enorma brösten. Att ekonomin inte var det bästa behöver väl inte sägas, jag tappade vikt jättesnabbt, ammade men kunde, fick eller bara vågade inte äta tillräckligt. Föräldrapengen räckte knappt till mat och det var ju min uppgift att handla, så nu var jag slösaktig också eftersom pengarna inte räckte. Det blev bara värre. För länge sedan hade jag slutat att säga emot. Teg och tog emot för då var det fortast över.

Han var ute bland grannarna och gullade med deras barn, skröt om sin duktiga pojke men tog aldrig med honom. Hemma skulle jag ta bilder på honom med sonen så han kunde visa upp dem på jobbet. Jag var ju så ful och äcklig så mig slösade han inga bilder på, det finns inga bilder på mig med min bebis som jag tog hand om dygnet runt. Pappa jobbade kväll ibland och behövde sova ifred, då fick vi gå ut. Sällan har ett så litet barn varit ute så mycket. Vågade mig hem till en annan mamma med lika litet barn.

Självklart fick han reda på det och dit fick jag inte gå mer. På nätterna behövde han sin sömn så pojken fick inte gråta Jag vakade med honom, så han inte skulle väcka pappa, när han inte sov hade jag honom i bärsele för att han inte skulle störa. När min sons ett – årsdag närmade sig var jag på gränsen till sammanbrott, trött, ledsen, förvirrad, men ändå trodde jag att han någonstans i sitt hjärta älskade oss, bara jag blev som han ville…

En arbetskamrat till honom ringde på en eftermiddag, maken hade bett honom komma. Maken skulle snart komma så jag bad honom sitta ned i vardagsrummet och vänta. Jag gav honom kaffe och återgick till middags bestyren. Han kom, såg sin kompis och blev vansinnig. Han skrek att jag varit otrogen med honom, kastade saker och svor. Kompisen, en ganska liten kille, försökte lugna honom, skoja bort allt men det hjälpte inte. Maken ringde polisen för att få sin kompis utkastad, han sa sig gå först när det var lugnt, polisen kom, kompisen gick och jag åkte med dem, med sonen på armen, vågade inte stanna kvar.
Kördes till kvinnojouren inne i staden, placerades i jourhem så länge. Maken hittade oss efter bara någon dag, körde stora charmen, ångrade sig djupt, kom med presenter och lovade att gå med på familjerådgivning bara vi kom hem igen. Personalen trodde på honom och rådde mig flytta hem igen, han var ju så snäll och trevlig i telefon. Socialen blev inkopplad och rådde mig att flytta hem igen, han var ju så lugn och sansad, de lovade att inget skulle hända oss. Trilskades jag kunde han ta barnet från mig och få ensam vårdnad, det skulle jag bara veta, sa de.

Så jag flyttade hem igen. Inte blev det någon familjerådgivning, behövde jag hjälp kunde jag ju gå men han var minsann frisk i huvudet. Jag fick med honom en gång och terapeuten höll med honom om att jag var negativ och nervös, han såg inte mina blåmärken eller märkte att maken styrde mig totalt.

Han ordnade ett byte så vi kom bort från området, bort från skvallret, nu visste grannarna vad som pågick. Nu kunde han inte lura dem längre. De visste men ingen sa något, inte till mig och inte till honom heller. Någon nämnde till honom på gården att det var konstigt att han, som tyckte så mycket om barn inte var ute med sin egen son. Han kom hem och jag fick ta smällen för det måste vara jag som snackat skit med grannarna. Jag som inte tordes se dem i ögonen, i rädsla för frågor eller tilltal som jag skulle få sota för.

Jag blev helt isolerad efter flytten. Inga grannar vågade tala med oss. Maken var så otäck och elak när vi flyttade in. Det skreks och bråkades hos oss så jag förstår dem. Jag jobbade deltid, skötte sonen och hemmet. Jag fick inte ens ringa hem till mina föräldrar, det skulle bli för dyrt. Jag smög mig till ett samtal från kiosken ibland när vi var ute i parken, mer och mer sällan för pappa ställde besvärliga frågor. Han anade nog vad som pågick. Jag hade svårt att orka jobba, vägde väldigt lite, sov alldeles för lite och var alltid rädd. Då var jag som han påstod mig vara, dum, förvirrad, totalt utan självkänsla och kraft.

När jag tänker efter började han isolera mig direkt. Bara små saker i början, så att när slagen kom var jag redan hjärntvättad, utan självkänsla, ensam i hans våld. Jag har idag lärt mig, att så går det alltid till. Idag hjälper jag andra att bryta dåliga förhållanden. Jag önskar att någon hade haft modet och kunskapen att hjälpa mig.

Efter första mordförsöket:

Vi kördes till Socialjouren, där vi somnade i soffan i väntan på vår tur.  De skulle placera oss i trygghet för de närmaste dagarna. Jag väcktes av en man som jag nästan slog till i förskräckelsen.Jag fick berätta vad som hänt och de sökte någonstans att placera oss. Kvinnojourerna kände han till så dem kunde vi glömma. Vänner eller bekanta skulle inte våga. Släkten fanns i ett annat land. Vi kollade vad polisen gjort med maken, han släpptes efter förhör sa de, så hem kunde vi inte gå. Jag hade förresten inte vågat det heller, inga grannar kände oss, det hade han sett till genom att vara otrevlig när vi flyttade in. Vi hade flyttat som han sa ” för att få en ny start utan grannars skvaller”. Våra gamla grannar visste vad han höll på med, han hade tappat masken inför flera av dem. Så något nätverk fanns där inte som skydd, ingen reagerade trots att de måste ha hört vad som pågick, hoppa ut kunde man inte, det var för högt, ingen hade insyn i lägenheten, så han kunde härja ifred.

Det var en storhelg då allt detta hände, alla platser var fulla så vi kom till en gammal dam med så mycket möbler att man knappt kunde röra sig i lägenheten. Inte för att det spelade någon roll, vi skulle hålla oss på vårt rum sa hon, småbarn kunde skada hennes saker.

Så småningom kom vi till ett fantastiskt ställe där det fanns andra att prata med och barn att leka med och trygghet framförallt. Där blev vi kvar ett halvår innan en lämplig lägenhet hittades. Maxtiden på ett skyddat boende.

Så började vi bygga upp livet så sakta igen, med umgänge via BUP, jobb, dagis, allt det normala. Ett liv med hot och förnedring och förföljelse, men inget fysiskt för jag höll mig undan honom. Jag låste in mig och smög ut bara ibland, för vi kunde inte få skydd mot honom. Han ringde dygnet runt, jag bytte nummer och han tog reda på det. Han hällde bajs genom brevlådan, skrek i trapphuset. Han limmade igen mina lås när jag var borta, stod på gården och skrek okvädningsord, polisen kom och då var han borta eller var bara ute och joggade, att han hittades i en buske skyllde han på kissnödighet Perioder av lugn kom emellan och invaggade mig i tron att det skulle så förbli, men så kom det en morgon då allt hände…

 

 

Sen en morgon:

Johan och jag vaknade glada och pigga, gosade i sängen, åt frukost och skulle iväg. Något fick mig att titta ut, en oro, men jag såg inget. Valde att gå ut bakvägen ändå, och så var vi på väg. Cyklade mot dagis, var genom halva lekparken när något lösgjorde sig från skuggorna vid en av barackerna. Där kom han, sprang hukande med något blankt i handen. En kniv, vad i…? Vad skulle jag göra? Cyklade det fortaste jag kunde men han skar min väg och kom i kapp oss, framför cykeln stod han, vild i ögonen, stinkande av gammal fylla och viftade med kniven, nu skulle han ha svar! Svar på vad…? började jag.

Han dansade runt och verkade mycket upphetsad, ryckte i cykeln och högg mot mig. Jag ramlade av cykeln och försökte beveka honom men såg att han inte hörde, han var besluten att genomföra det han tänkt ut. Jag manövrerade cykeln så att han inte kom åt sonen som satt i barnsadel där bak, försökte prata lugnt med honom samtidigt som jag såg mig om efter hjälp.
– Skriker du skär jag honom väste han och jag teg.

Jag försökte dra mig undan men då högg han mot huvudet, la inte märke till var det tog bara att jag blödde, och jag försökte ännu mer att svänga undan sonen. Då högg han mot armen, som förlorade all sin kraft, cykeln ramlade längs benet mot marken, försökte bromsa upp den så Johan inte skulle skadas. Han drog mig i armen och jag följde med för att få avstånd till cykeln och Johan. Jag slängdes ned på marken med en furie över mig, jag överöstes med hugg och kände inget utom panik för att han skulle skada Johan också. Jag kunde höra ljudet av ben som krossades i min skalle, ljud som av äggskal… Jag kröp ihop för att skydda magen och försökte värja mig med den hela armen. Så lyftes jag upp och slängdes ned igen, förstod det inte då men kniven satt fast i min käke och det var i den han lyfte mig.
Så gick han, spottade på mig och gick, han tog loss Johan från barnsadeln och bar iväg med honom. Han vände bort Johan och sa ”mamma är död”.

Jag försökte ropa men kunde inte, det bara rosslade. Jag försökte resa mig för att ta tillbaka Johan men insåg att jag inte skulle hinna ikapp dem. Jag kunde se att han gick mot sitt hem och med tanke på vad han tidigare sagt blev jag rädd för att han skulle gå hem, döda Johan och sedan ta livet av sig. Det fick inte hända Johan något så jag måste orka hitta hjälp. Det kom en dam cyklande just när jag reste mig upp, hon slog händerna för ansiktet och försvann i panik, så det fick bli närmaste hus det lyste i. Dit var det en bit, flera hundra meter fick jag sedan veta. Jag mötte några bilar som jag försökte stoppa men ingen stannade. Jag kom in i porten och hörde hissen komma ned, hundklor mot stengolvet och steg. För att inte skrämma personen sa jag ”jag behöver hjälp, är skuren och blodig, bli inte rädd”. Det blev han inte som tur var, jag såg mig i spegeln i hissen och förstod bilisternas reaktion. Ur min kind stack skaftet på en röd morakniv ut, näsan var avskuren på ena sidan, flera djupa jack i panna och huvud blödde ymnigt, ena armen hängde, jackan var sönderhackad av knivhugg och blöt av blod.

Han ringde alla jag ville; polis, ambulans, dagis, jobbet… Under tiden blödde jag ner hans badrum trots handduken han lånat mig, jag hade svårt att prata, andas och röra mig, blodförlusten gjorde mig trött. Såg killens hundar ligga under bordet och darra, de var nog rädda de med, att han var väktare hade jag sett på uniformen i hallen, men hans ansikte minns jag inte alls.

Kom in i ambulansen där personalen inte visste vart de skulle köra mig, blev arg till slut och ”skrek” att spelade väl ingen roll bara jag inte dog. Det kändes som resan tog en evighet under vilken vårdaren försökte tvinga mig att ligga ner. Jag kände att det inte var bra och kämpade emot, fick sitta till slut. Minns inte så mycket av framkomsten utom ett par ansikten som fastnade, jag skulle sövas men vägrade, jag måste få veta vad som hänt med Johan och de skulle kolla det. Jag minns att jag frågades om de fick fotografera, gav Ok till det. Någon kom och sa att polisen hade Johan, han mådde bra och de hade tagit exet också. -Söv då! sa jag och sedan vaknade jag och var kissnödig och törstig…. Min nya pojkvän fanns där och jag bad honom se till Johan. Så sov jag och vaknade och sov…

Så hade nästan en vecka gått. Min pojkvän satt på sängkanten och så sov jag igen, de pumpade mig full med morfin så de vakna perioderna var inte långa. Efter tiden på IVA kom jag i eget rum på en vanlig avdelning. Jag började vara vaken lite längre Jag fick besök av mina närmaste men var bunden till sängen genom alla slangar som stack ut ur lungorna och näsan. Jag fick veta att Johan kroppsligen mådde bra men var tyst och sa bara ”mamma är död” när han frågades om han ville besöka mig. Att vara död visste han vad det var genom att en av våra vänner nyligen gått bort och begravts. Efter mycket övertalning gick han med på att komma till sjukhuset. Jag hade fått hjälp med uppsnyggning innan, de flesta slangarna var borta, bandagen i ansikte och huvud borta mot läkares inrådan, men jag måste se så normal ut som möjligt.

Jag tvingade min pojkvän att skaffa fram en spegel och såg hur hemsk jag såg ut, blåsvart, svullen med svarta stygn kors och tvärs över ansiktet. Johan kom, liten och skrämd, vågade knappt komma fram till mig, sa inte så mycket men det syntes att han tyckte att det var jobbigt. Det tog flera dagar innan han ville se mig igen och så småningom vågade han krama mig och tro att jag fanns på riktigt fast såg lite annorlunda ut nu. Det som hänt ville han inte prata om, och lika bra var väl det, nu gällde det att få allt så normalt som möjligt. Fick brev från advokaten att fadern krävde umgängesrätt igen och dessutom vårdnaden jag skulle ju inte klara nu…

Verkar det som fiktion? Det här var vår vardag i flera år.

Efter många omgångar i olika rättsinstanser har vi fått beslut på att sonen slipper träffa sin ”far”, far endast i biologisk mening, han har aldrig tagit hand om eller brytt sig om honom. Min sambo har varit hans pappa sedan tre års – åldern och är det ännu, han har även påtagit sig att vara det juridiskt om något skulle hända mig.

När barnet var yngre hotade han i brev och på vykort, mellan raderna, att komma till skolan, att flytta in i vårt område. Han ringde till sonens mobilsvar. Han var full med svammel på nätterna (det numret kom av misstag in i en katalog, inte under hans hela namn utan det han valt att gömma sig bakom, delar av hans namn). Han skriver massor av elaka saker om mig, om hur värdelös jag är som förälder, hur horaktig och snål och elak jag är. Hur mycket jag ljuger om vad som varit. Att han inget gjort mot mig, utan allt är bara sjuka fantasier. Jag har förstört hans liv. Satt honom oskyldig i fängelse, manipulerat med rättsväsendet så de vänt sig mot honom. Orsakat hans mammas död i hjärtattack. Förnedrat hans familj genom att smutsa ned deras namn. Förnekat min son rätten till sin far, förstört hans liv också, försöker göra honom till käring (han valde en rosa sparkcykel som två åring).

Sonen skolkar eller sjukskriver sig, orkar inte vara i skolan med av oro värkande mage, huvudvärk och oro. Stannar hemma istället för att vara ute med kompisar som man skall i denna ålder. Blir förvirrad, arg och också ledsen över att inte bli respekterad när han uttryckligen sagt ifrån att han inte önskar någon kontakt. Hatar och svär när han får kort från ”far” önskar honom dit pepparn växer. Har skrivit och bett att få vara ifred men får till svar att ”förstår att din hora till mor sagt åt dig vad du skall skriva”

Hur bemöter man det?
När skall han få respekt för sin önskan att få vara ifred?
Finns det något man kan göra?

Nu flyttar vi ännu lite längre bort, inte för att det hjälper – om det finns en möjlighet för honom att hitta oss. Den adressen vi är skrivna på var ”sekretess skyddad”, den tog han reda på när han satt i fängelse för mordförsök på mig.

Då försvann vi, flydde utan att byta adress, inte OK då men vad skulle vi göra. Skaffade el, telefon, allt man måste ha i fejkat namn, litar inte på det ”färdiga” skyddet då jag vet att det går att forcera om man bara vill, och han vill. Han ljuger med bravur och är underbar i sina imitationer av en ledsen, orolig far till en bortrövad son. Alternativt så är sonen allvarligt sjuk och han bara måste få tag i mig, innan det är för sent. Han är beredd att göra vad som krävs för att hitta oss, om det så innebär hot mot helt obekanta som han tror vet något om oss. Han ringer till mitt arbete, som han luskat ut var det är, syns hänga utanför, tjatar på bekanta (träffar på enstaka gamla vänner och bekanta ibland, men de får inte veta något om var vi bor, vad vi gör och så).

Vi har redan offrat allt umgänge med vänner och bekanta från ”hans tid”. Flytt från hemmet, fått byta skola och arbete. Vi får inte röra oss fritt i vår stad eller stadsdel inte ens hemma kan vi känna oss helt trygga.

Vi vägrar att låta honom bestämma var eller med vad jag skall arbeta. Kan inte acceptera att vi skall behöva fly undan, vi har inte gjort något orätt, vi är offren för denna galning.

Det här är det jag kan berätta för dig just nu, ge mig mera tid så blir det en hel bok, en rysare.

Jag är mamma, vuxenlärare i tekniska ämnen, kvalitets ansvarig på företaget, vice för min chef med personalledning och planering av verksamhet som ansvar, ungdomsledare med ansvar för andras barn och ungdomar, instruktör inom civilförsvaret, hundmatte….
Mig själv igen efter många år och tårar.
Inte helt värdelös ändå, kanske till och med värd att älskas!

 

 

Visa att du gillar oss

Om

Kolla in detta också :)

Kursserie om marsvin

Mia Winge – grundare av Marsvinshjälpen bjuder här på första avsnittet i hennes nätbaserade kursserie. …

Lämna ett svar

Hoppa till verktygsfältet