Senaste nyheter
Hem / Hund / Hund dog hos veterinären

Hund dog hos veterinären

Cathleen Lunds hund Ozzy fick en livsfarlig kombination i narkosmedlet, det kostade hennes hund livet. Hon berättar här vad som hände, för att förhindra att andra djur drabbas.

ozzy1_524b20a89606ee5248d01350

Djur – en naturlig del i tillvaron

Familjens första hund köptes  i princip när jag föddes, en golden retriver. Han blev 16, 5 år. Vår första häst köptes när jag var åtta år. Honom har vi fortfarande kvar. Vi har också haft flera katter. Djur har alltid varit en naturlig del i vår familj. Det har alltid funnits något litet djur där hemma. Idag har Cahtleen eget boende inne i stan och bor tillsammans med pojkvännen Anton. Deras första gemensamma husdjur är perserkatten Carlos. Det kändes bra och smidigt med en innekatt, eftersom det inte känns bra att släppa ut en katt mitt i innerstan. Längtan fanns hela tiden efter en hund, men det passade till en början inte in i deras liv. Lite senare, såg situationen annorlunda ut och tankarna på att skaffa hund började bli möjligt. Cathleen presenterade idén för sin sambo som  inte var helt emot det, så de började titta runt lite på olika hundar.

När jag hittade Ozzy kände jag att honom skulle vi ha, säger Cathleen. Ozzy var en chihuahua/pomeranian. Han var nio veckor gammal när vi hämtade honom.

Cathleens berättelse

Vi hade varit och vaccinerat Ozzy och frågade veterinären, om hon kunde dra ut tre mjölktänder på honom. Dock ville hon inte dra ut alla tre tänder på en gång, eftersom hon inte ville söva honom så länge. Kolla istället med djursjukhuset, rekommenderade hon.

Djursjukhuset var väldigt uppbokat och det skulle dröja att få en tid där.  Men det skulle öppna en ny djurklinik i närheten av var jag har mina hästar. Jag åker ju förbi där varje dag, så varför inte, tänkte Cathleen. Man kan ju stödja en nystartad klinik.

Något kändes fel

Vi fick tid där samma dag som de öppnade. Redan på parkeringen till djursjukhuset, kände Cathleen att det var någonting som inte kändes bra. Min sambo sa – bry dig inte om det, du är bara lite nervös. Vi gick in och träffade veterinären och fick ett så konstigt första intryck, allt var så flummigt. Han kanske har en sådan personlighet. Han började känna på Ozzy och sa att det såg bra ut. Han lyssnade på hjärtat och frågade hur mycket han vägde. Jag uppgav Ozzys vikt men påpekade samtidigt att det var ett tag sen vi vägde honom. Veterinären gav ett förvirrat intryck, då han gick fram och tillbaka till sitt skrivbord tre gånger och tittade i pappren. Sedan gjorde han i ordning sprutan utan att väga Ozzy. Vi försökte tänka att han måste veta vad han gör. Han har ju ändå licens. Det kändes som att han skulle göra ingreppet för första gången. Samtidigt tänkte jag att man kan inte bara döma ut någon så direkt.

När han gav honom sprutan, tyckte jag att det såg så våldsamt ut, fortsätter Cathleen. Efter den första sprutan ger han Ozzy lokalbedövning i munnen. Veterinären tar tag i huvudet på Ozzy, så kraftigt att hans fingrar vitnade. Ozzy började sprattla för att komma undan och då kom veterinärklinikens ägare in i rummet och tryckte ner honom i bordet. Jag försökte klappa Ozzy och lugna ner honom, men så helt plötsligt knakar det till tre gånger i nacken på honom. Då är jag helt övertygad om nacken ska brytas.

Då säger veterinären plötsligt – nej han måste få en spruta till. Den sprutan sätter han i bakbenet. Ingen kanyl sattes. Efter det ger han Ozzy ytterligare en spruta och Ozzy somnar.

När han ska vända på honom så kastar han runt honom, så det smäller i bordet. Jag var som i chocktillstånd – jag bara stod och gapade. Sedan börjar han fixa  honom i munnen. Veterinären säger åt oss att det här kommer ta en stund, så att vi kan sitta ner i väntrummet och vänta. Först då sätter han på sig handskar.

När vi sätter oss i väntrummet frågar jag Anton om han tycker allt känns bra. Fast han säger att allt känns bra, ser jag på honom att han inte menar det. Efteråt säger Anton som inte har haft djur innan, att ska det vara så här, att gå till en veterinär då får jag nog utbilda mig själv och behandla mina egna djur.

Jag skickar ett sms till min mamma där jag skriver att jag är orolig och att det här inte känns bra. Hon försöker lugna mig. En kvart senare kommer veterinären ut och berättar att hunden inte klarade narkosen – hunden är död. När hans sa det, tänkte jag att han kan lika gärna skämtar. Han var ju så flummig så jag visste inte om jag skulle ta honom på allvar, säger Cathleen.  Vi gick in till rummet där Ozzy låg. Vi undrade om det fanns något vi kunde göra, för att återuppliva honom. Vi var beredda att göra vad som helst och betala vad det kostade. Nej det går inte att göra något – han är borta, fick vi till svar. De hade behandlat Ozzy med dörren öppen, så vi hörde att något började hända därinne. Ett susande ljud. Då stängde de dörren, förmodligen försökte de då återuppliva honom.

Jag frågade vad han fått för preparat och hur mycket narkos han hade fått.  Min första tanke var att han fått för mycket eftersom det är en liten hund. Veterinärens svar var bara – han har fått sin dos. Hur mycket är hans dos ville jag då veta, men det ville veterinären inte svara på. Jag frågade säkert tio gånger. Det enda svar jag fick var – han har fått sin dos.

Plötsligt säger veterinären att han önskar att han hade ett trollspö, så att han kunde trolla att vi aldrig kommit hit. Hade jag haft ett trollspö hade jag väckt honom, säger han – vad svarar man på det? Jag sa att jag måste ut och ringa till mina föräldrar dels för att få stöd, men även för att få hjälp med den praktiska biten. De har alltid haft djur. De skulle veta vad jag skulle göra härnäst. Men då säger veterinären – nej det får du inte göra och så tar han tag i mina armar och håller fast mig.

Cathleen lyckas ta sig ut på parkeringen och får tag i sin mamma, som bör komma till veterinärkliniken inom 20 minuter tillsammans med Cathleens pappa. När Cathleen återvänder in på kliniken för att vänta på sina föräldrar, försöker veterinären och klinikchefen prata lite med henne. Klinikchefen säger att det är ju jättetråkigt när något sådant här händer – men shit happens och det gjorde det idag! Jag kände bara – vad ska jag säga till den här människan, säger Cathleen.

Idag kan jag komma på massor jag skulle sagt, men just då kunde jag inte komma på någonting. Först i efterhand tänkte jag varför satte han inte en kanyl?  Kanske kunde de ha återupplivat honom då? Jag försökte fråga vad händer nu? Hur gör vi praktiskt? Veterinären sa att han skulle fylla i lite papper och skicka hem dem- jag sa tack vad bra. Då höjer han rösten och skriker du ska inte säga tack – jag har ju dödat din hund. Det är mitt fel, säger han. Men efter en stund ändrar han sig och säger att det inte är hans fel. Efter en stund märkte vi tydligt att de ville att vi skulle gå därifrån. De ger oss Ozzy i den blodiga handduk som använts vid operationen och kör ut oss på parkeringen – för att ta in nästa hund. En pappa med sina två barn och deras hund. De står och bara stirrar på oss. Både Anton och jag storgråter. Ozzy bara hänger där i den blodiga handduken. Jag går bort och sätter mig i bilen med dörren lite halvöppen. Då kommer klinikchefen, sätter sig på huk bredvid mig och säger – ni är ett så fint par. Han var ju så söt och charmig, den där lilla hunden och du är ju himla söt, så du ska inte vara ledsen.

 

Klinikchefen lovordar samtidigt veterinären. Han har varit veterinär i 23 år och det har aldrig hänt något liknande tidigare, möjligtvis någon katt som någon gång har somnat in. Han har aldrig fått något klagomål. Jag kände då att jag inte ville anklaga honom innan Ozzy obducerats. Ozzy kunde ha haft ett hjärtfel eller något annat som gjort att han inte klarade narkosen. Någonstans hoppades jag att det skulle vara så, eftersom det skulle vara lättare att släppa, acceptera och gå vidare. Idag vet vi att veterinären blandade två olika preparat som tillsammans kan utgöra en dödlig dos.

Hur går man vidare?

Dagen efter skickar jag ett sms till klinikchefen eftersom jag varken orkade eller klarade av att ringa. Jag frågade om hon kunde maila papper och journaler. När jag mailat henne tre gånger utan att få varken mailen besvarade eller papper hemskickade, ringer veterinären upp, som var ansvarig för Ozzy. Han erbjuder sig att åka hem till oss med papperna eftersom de inte kan mailas utan måste vara original. Jag bad honom istället skicka dokumentationerna, då jag inte orkade träffa honom.

Cathleen lade ut hela historien på sin blogg. Genom att berätta om händelsen i olika forum och i bloggen har hon kommit i kontakt med flera personer som råkat ut för samma veterinär.

En katt som blivit kastrerad utan bedövning. En häst som han sydde ihop, blev inflammerad och stygnen gick upp, så annan veterinär fick tillkallas. En annan djurägare hade lämnat in sin kanin som plötsligt dog under veterinärens behandling. Kaninen kremerades utan tillstånd från djurägaren. Den ena historien var värre än den andra.

Obduktionen

Ozzy är nu obducerad. Ozzy hade en inflammation men den kan inte ha orsakat dödsfallet. Dödsorsaken har inte kunnat fastställas. Men Ketalar och Dexdomitor i kombination, sänker hjärtfrekvensen och ska inte blandas eftersom det leder till syrebrist, säger Cathleen. I obduktionen går det inte heller att se hur mycket av preparaten Ozzy har fått.

För att kunna släppa det här måste vi gå vidare med en anmälan. Stoppa honom från att skada fler djur. Veterinären har blivit anmäld tidigare och har en erinran.  Det kan ta ett till ett och halvt år innan ärendet avgörs. Nämnden har bara möte en gång per månad, vilket gör att veterinären under den tiden  kan fortsätta arbeta som veterinär.

Veterinären skriver i sin motanmälan att han inte kommer ihåg vad han eller någon annan har sagt -att de alla var i chocktillstånd, men han skriver att Cathleens pappa har hotat honom.

Nu är det två månader sen Cathleen förlorade sin älskade hund och vän. Kvar har hon bara ett album med minnen. Tomrummet är stort och Cathleen och Anton bestämde sig för att försöka fylla en del av det. Ersätta Ozzy kommer ju aldrig att gå.  Man saknar att planera livet efter Ozzy, t.e.x rutinen att dagligen komma ut på promenader. Därför har de skaffat en ny liten familjemedlem – chihuahuan Tyson. Tyson köpte vi från Dalarna han har nu bott hos oss i två månader. Vi ville ha en liten hund som fungerade ihop med katten. Ozzy fungerade ju så himla bra ihop med vår katt.

Han dödade min hund, min ögonsten och bästa vän! Vad jag än gör kan jag inte få honom tillbaka, men jag kan gå ut och berätta och varna och på så sätt förhindra att fler råkar illa ut, säger Cathleen!

Maria Fabach

maria@vimeddjur.se

 

Visa att du gillar oss

Om

Kolla in detta också :)

Annons: Djurförsäkring – en tryggare framtid för dig och ditt djur

Annons Det finns många sätt du kan ta hand om och bevaka ditt husdjur på, …

Hoppa till verktygsfältet